Activist sustainability - hållbar hälsa för aktivister, frivilliga och hjälparbetare

av Daniel Skyle


Detta är en första översikt med idéer och tankar runt ämnet hållbar hälsa för hjälparbetare och frivilliga (activist sustainability på engelska). Vi kommer att inkludera några förslag på lösningar som kan förändra deras hälsa till det bättre. Vårt huvudsakliga fokus blir att först diskutera hur kulturbundna stressreaktioner och sociala mönster kan påverka frivilligas och hjälparbetares hälsa.

Begreppet activist sustainability har börjat få mer fokus i USA och England de senaste åren, men än så länge finns bara ett fåtal artiklar om det, och få böcker. Det kom nyligen ut en bok på ämnet, Laughing Saints and Righteous Heroes (Effler 2010). Samhällets kunskap om stress har ökat de gångna tio åren. Det har i sin tur sakta skapat lite bättre förståelse för hållbar hälsa för frivilliga. Detta leder oss till att definiera termen i sig, och jag skulle föreslå att en översättning till svenska bör använda två ord istället för engelskans enda: hållbar hälsa för aktivister och frivilliga, då ordet aktivist på svenska har lite annan laddning än engelskans activist.

Vi kommer att ge en kort översikt över fyra fasetter i ämnet:

1) Kulturbundna stressreaktioner

2) Påverkar informationsteknologins globala temporalitet aktivisters hälsa?

3) Sociala mönster i utbrändhet hos aktivister – den slitna hjälten

4) Activist sustainability – hållbar aktivism: lösningar


1) Kulturbundna stressreaktioner

Påverkar aktivisternas uppfattning av sig själva som aktivister deras hälsa? Frivilliga och aktivister finns i många versioner. Här ska vi ta med tre generella typer: hjälparbetaren, aktivisten och den frivillige.

Hjälparbetaren kan vara antingen frivillig eller heltidsspecialist inom ämnet. Många har börjat som frivilliga eller aktivister när de var yngre och sedan fortsatt inom hjälporganisationer som anställda. Aktivist är ofta ett mer negativt laddat ord på svenska, därav den dubbla frasen ovan; aktivist här är snarare någon som demonstrerar eller till och med försöker påverka genom illegala medel. Frivillig kan vara någon som lägger några timmar i veckan eller mer på att hjälpa till inom en organisation, eller för ett specifikt syfte de vill stötta. I den här texten kommer jag att använda frivillig och aktivist om vartannat.

Människor som ser sig som någon av de tre ovan brukar svara att ”det är så de är”, det är del av deras personlighet och ibland en dominerande del av deras identitet. Om mönsterna är satta att ”frivilliga som är bra bränner ut sig” finns en grundprogrammering som snabbt riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Vi ska titta närmare på detta i sektion 3. Identiteten som frivillig och aktivist leder lätt till att individer arbetar långt bortom sina ramar. Den inställningen har ofta institutionaliserats inom organisationer och grupper, och i vissa fall missbrukats av dem i decennier för att spara pengar som det anses vara ont om ändå. Ändamålet helgar medlen blir en klassisk inställning, och många grupper ser det som en självklarhet att viss utbrändhet ingår. (se sektion 3). Greg Mortenson, grundare till hjälporganisationen Central Asia Institute som bygger skolor i Afghanistan och Pakistan med fokus på flickors utbildning, berättar:

As the bookings were made, my schedule quickly ballooned to the point where it was out of control. ...On November 20th, I crashed. The venue was West Chester University in Pennsylvania. I had flown into Philadelphia from California, having made eleven apprearances during the previous seven days in San Francisco, Palo Alto, San José, Colorado Springs and Carbondale. I rented a car and punched in the adress on the GPS system, and as I made my way toward yet another hotel, I was overcome by the sudden sensation of being wiped out and utterly overwhelmed. I also had no idea what I was gong to say to all those people in five or six hours and found myself starting to panic. I called my wife from the car and told her I was in trouble. (Mortenson, 2009)

Själva det sociala formatet inom många grupper formar stress och hur den tillåts att påverka. Linjerna av risk och ohälsa är ofta pressade långt längre fram än vad de brukar vara i vanliga jobb, men risken för skada är högre då det ofta saknas fasta strukturer och ett stabilt nätverk. Speciellt inom frivilliggrupper är det lätt att överdrivna mängder ansvar hamnar på individer utan stödnätverk på plats, och att detta anses vara inte bara acceptabelt utan en självklarhet.

Detta nämner Peter Salama i sin artikel 1999. Den publicerades på Humanitarian Practice Networks (HPN) hemsida, en grupp som försöker sprida information och forskning för att förbättra hjälporganisationer och hjälparbetares arbete och villkor.

For example, relief workers do not usually benefit from being in a well-trained, tightly knit unit with a clear command structure. In addition, training and briefing, particularly with regard to psychological issues, is generally inadequate. This is particularly pertinent for those organisations which deploy a high proportion of first assignment volunteers. Third, aid workers are often called upon to perform duties outside their realm of professional competency and experience. Finally, there is the pressure when the drive to ensure the visibility of their own organisation may over-ride questions of the appropriateness or quality of interventions. (Salama 1999)

Ju mer flytande omgivningen är runt den frivillige, desto större risk finns för stressproblem och att stressproblemen blir så stora att de blir skadliga i det korta eller långa loppet (Kinchin, 2001). Tydliga linjer och strukturer ger en stabilare grund att stå på. Återigen, som del av själva begreppet frivillighet och hjälporganisation finns ofta ett godkännande av mer flytande ramar än vad något företag skulle tillåtas ha. De större hjälporganisationerna idag arbetar medvetet med att stärka ramarna, och villkoren har blivit mycket bättre sedan Salamas artikel, men de är sämre än vad man skulle kunna tro. Citatet här nedan är från Mark Vachons tid som logistikchef inom Läkare Utan Gränser. Jag hade ännu inte insett det, men jag blev allt sjukare. Först och främst fysiskt, av sömnbrist. Jag måste röka hasch varje kväll för att inte bryta samman. Mentalt hade jag allt svårare för att stå ut med skräckscenerna. I Goma gjorde jag mitt livs största instasts, men jag betala ett oerhört pris. Alla detaljerna från denna helvetiska tid är fortfarande fast förankrade i mitt huvud. (Vachon och Bugingo, 2006)

En annan viktig faktor är från andra externa kulturer, inte interna, och deras uppfattning om vad stress är och hur den ska ”hanteras”. ”Bibeln” för säkerhet för hjälparbetare kallas ofta efter sin förkortning GPR 8, men heter egentligen Security Management in Violent Environments (Brabant et al, 2011, rev.). Den tar bland annat upp grundläggande säkerhetskunskaper och planering som hjälporganisationer förväntas bidra med till sina medarbetare – det som kallas Duty of Care på engelska, arbetsgivaransvar på svenska. Många organisationer, framförallt mellanstora eller små, saknar ofta helt kunskaper inom detta. GPR 8 tar också upp stresshantering och hälsa, och den kulturella aspekten med lokala anställda illustreras. 2009 dödades fler hjälparbetare än FN-soldater och en majoritet av dem var lokal personal, inte internationell personal som flugits in (se Patronus Analytical, 2010). Jag citerar stycket i sin helhet från GPR 8 i sin helhet.

Notions of stress and coping with stress tend to reflect Western ideas about mental health. It should not be assumed that these ideas will be valid or easily understood across cultures. For example, there are cultures where managers are expected to exercise authority and not be supportive and attentive to personal distress. In some cultures it is rare to speak openly about emotions, and admitting to levels of stress which are no longer manageable would constitute a loss of face. In many societies, people are much more likely to cope with stress through social rituals than through individual means such as counselling.

National staff may have a very different reaction and approach in dealing with what international staff might deem a traumatic event. It may be very difficult to demarcate a critical event for national staff who have been living in a violent environment for years, if not decades. In such situations, debriefings and the notion of post-traumatic stress might seem odd to national staff. Because national staff live in the environment, their experiences with violence might be expressed in social and political as well as psychological terms, and effective long-term coping may have significant dimensions of justice, reconciliation and compensation that go beyond what an organisation might first seek to deliver in terms of post-traumatic support. (GPR 8 Revised, 2011)

(Värt att rekommendera här är CARE International Security and Safety Handbook som har ett bättre kapitel om stresshantering än GPR 8 Revised). Frågan är hur mycket av stressproblemen och riskerna för frivilliga, aktivister och hjälparbetare som kan anses ha sin rot i den grundläggande identiteten av ”frivillig”? Vi kommer att titta på två fasetter till av detta, och avsluta med en sektion med förslag på lösningar.


2) Påverkar informationsteknologins globala temporalitet aktivisters hälsa?

Internet har gjort vår värld till ett allt mer sammanhängade nätverk istället för enskilda utposter långt borta. För de som arbetar med kontakter i andra länder kan detta däremot göra två saker: 1) störa den naturliga rytmen av ett dygn och vilan vi ska ha under det, 2) göra att man alltid har en del av sitt fokus på en annan plats som dessutom följer en annan tid. Mortenson (2009) beskriver till exempel hur hans arbete med Afghanistan och Pakistan gjort att hans dygn ändrats till att fungera med deras tid istället för hans lokala i USA, och hur mycket det sliter på hans hälsa.

En möjlig bieffekt av detta är att man aldrig vilar därför att arbetet aldrig är ”avslutat”; när man hanterat en dags arbete kommer nästa som börjat på andra sidan jordklotet. Den här författaren hade en konversation med en säkerhetsansvarig högt uppe i FN som beskrev hur en del av hans utbrändhet och senare avhopp formades av detta: ”Först hanterade jag allt kaoset under dagen här, europeisk tid, och sedan på eftermiddagen och kvällen började andra delar av jordklotet att ringa också och fortsatte där det första slutade.”

I Väst och alltmer i Öst har olika sorters energidrycker spridits, och människor existerar mer och mer i sin egen temporalitet istället för en baserad på sol, mörker och vila. Detta är givetvis en faktor som förekommer i många branscher, men den kan utgöra ännu en faktor i stressproblem inom hjälporganisationernas värld, där de man hjälper, och intressenter, stater och andra organisationer som kräver precist samarbete, ibland under hög press, ofta finns långt borta. Om det aldrig finns ett avslut finns det sällan någon vila och läkning.


3) Sociala mönster i utbrändhet hos aktivister – den slitna hjälten

What I remember distinctly about this kind of activism was that people were really wrapped up in their identities as "activists." And of course, if you're not "active," then you fail to live up to such a righteous self-identification. The problem with this is it didn't allow you to take breaks, really. We were all sort of treading water, keeping our heads above the surface so we could be seen as living up to our name, afraid of sinking, as being seen as not doing our part. The whole thing felt like a big competition quite frankly, because we always had something to prove.

Från en bloggpost hos aktivisten Angry Black-White Girl som arbetar i USA.

För de flesta frivilliga och aktivister verkar det finnas ett starkt drag av att det är deras identitet; den formar deras sociala värld och nätverk, och hur de ser stress. En vanlig version hos hjälparbetare är identiteten av ”hjälparbetare”, som kan ha med sig ett godkännande av risk, problem och stress som egentligen går långt utanför vad personens hälsa klarar eller vad som faktiskt behövs för att göra ett bra jobb. Här finns ett visst mått av martyrskap i utanförskapet att veta ”hur man hjälper världen” och rör sig bortom något större än vardagen där människor sitter fast som inte förstår.

Vi ser den ilskan om hur lite ”vanliga” människor bryr sig i Vachon, igen (MSF är förkortning för Medecins Sans Frontiérs, Läkare Utan Gränser): Jag förlorade fotfästet. Det var för mycket: MSF´s avståndstagande från mina åtgärder i Kongo, vetskapen om att vi oss ovetande hade fungerat som spioner i Sudan, även om de tre representanterna för MSF frigavs några veckor senare, det franska folkets likgiltighet, de bilder som störde min sömn, alkoholen som jag nu missbrukade från morgon till kväll. Jag höll på att gå under, men jag visste inte hur jag skulle kunna bromsa fallet. (Vachon och Bugingo, 2006)

Godkännandet av ett martyrskap kan också hittas i yrken som ambulanspersonal, brandman, polis, vårdyrken eller socialtjänst men inte alltid, och är antagligen baserat på om personen hade den intentionen från början och sedan skapade en allt starkare identitet runt den.

I The Carrot Principle använder författarna en undersökning på 200 000 människor under tio års tid som visade att det folk vill ha från sitt jobb är 1) Karriär/chansen att lära sig mer och utvecklas, 2) erkännande, 3) lön. Det som ansågs viktigast för välbefinnande var erkännandet man fick från chefer eller omgivning från sitt jobb. Individer med inställningen frivillig eller aktivist verkar ranka ”belöning” från ett högre mål som viktigare än hälsa, pengar eller beröm från närmiljön. Den här författaren har haft många konversationer med frivilliga som haft egna organisationer där de pumpat in avsevärda mängder egna pengar och egen hälsa för att fortsätta göra arbetet de brann för, ända fram till utbrändhetens kant.


4) Activist sustainability – hållbar aktivism: lösningar och idéer

Vad finns det då för lösningar? Salama och andra tar upp listor (Salama, 1999, GPR 8 R, CARE), och de är viktiga listor på hur man förbättrar omgivningen och i viss mån sin egen inställning, men inte över praktiska tekniker i sig. CARE och Wollman (Wollman) rekommenderar att frivilliga lär sig meditationstekniker, något vi ska titta lite närmare på här ihop med andra förslag.

Salama tar upp en viktig detalj: de som behandlar hjälparbetare eller frivilliga bör idealiskt sett ha liknande erfarenhet själv. ”Mental health professionals working in this role should themselves ideally have experience of humanitarian emergencies.” (Salama 1999) och går vidare med idéen att kurser bör inkludera ”stresshanteringstekniker” utan att närmare specificera dem. Här är några förslag på lösningar som en första översikt. Fördjupning kommer att göras på detta. Författaren har ett utarbetat system för frivilliga och hjälparbetare som täcker hållbar hälsa och säkerhetsförståelse i fält. Daniel Skyle kan kontaktas för information på daniel [at] smallchange [dot] se.

1) Meditations- och stresshanteringstekniker. Det är viktigt att läraren är kompetent och vet hur materialet fungerar för att lära ut det bra, speciellt till personal med positioner där hög stress kan förväntas, eller traumatisk stress. Författaren till den här texten har ett system utarbetat för detta. Teknikerna kan även läras ut för att lösa upp traumatiska stressproblem eller stresskador.

2) Akupunktur. Författaren har själv applicerat detta på frivilligpersonal och fördjupar den studien. Hjälporganisationen Acupuncturists Without Borders där författaren är med har ett nationellt program i USA som kallas Veterans Recovery Program, där de behandlar hjälparbetare, traumapersonal, poliser och före detta militärer med specifik akupunktur för att motverka att stressproblem blir långtida stresskador.

3) Kunskap om hur identiteten som frivillig fungerar och hur man kan ändra den till att bli något nyttigare för ens hälsa (Neurological Levels, Dilts). Se kommande text.

4) Kidnappning. Kidnappning har stigit till att bli en farlig och dyster trend inom internationellt hjälparbete (se reportage från NGO Security Conference 2010 med anti-kidnappningsspecialisten Suzanne Williams) (Skyle, 2010). En fördel med att lära ut ett paket av meditations- och stresshanteringstekniker från t. ex. qigong är att de kan användas för att bibehålla fysisk och mental hälsa under tid som personal hålls av kidnappare (se Carr och James 2008, två hjälparbetare som applicerade sådana tekniker under och efter sin årslånga fångeskap i Tjetjenien).

5) Att managementsidan är väl insatt i hur stress fungerar och hur man motverkar att den skadar personal såväl som frivilliga. Detta kan också inkludera godkännandet av svart humor som copingmekanism för personalen att släppa pressen och få skämta om det utan reprimand. Här ett citat från en artikel om ambulanspersonal och svart humor: Let go: The nature of their work means EMS workers must be able to focus in intense situations and then just let go. That dichotomy is what makes dark humor a beneficial coping mechanism. "As long as it's done in an atmosphere where no one is offended by it, and it's helping you and your partner to get through your day, then I think it's a positive thing," says Corum. "It may sound crass that you are laughing at someone else's misfortune, but that's the way you have to deal with it." (Villenueve 2005)

Vachon diskuterar det runt likhögarna och bårhusen i koleralägret: ”Jaså chefen, idag vill du ha litet mer kallt kött att ta med dig...” Eller, som på morgonen när man hälsade på dem: ”Hej på er, mina vänner, hur är läget?” ”Lugnt, chefen, vi har inte haft mer än fyra kunder! Det går inte alls. Jag står på konkursens brant.” Jädrans kongoleser. (Vachon och Bugingo, 2006)

6) Avslut och tidskunskap. Som vi diskuterade tidigare kan denna påverkan från vårt samhälle ytterligare påverka den lösa struktur och potentiella stress som lätt finns inom frivillighet och aktivism. Det blir viktigt att lära in tekniker för avslut av uppgifter, samtal och arbete, likaväl som en klar inställning om hur global temporalitet kan påverka vår hälsa och hur vi säkrar den.

7) Kunskap och godkännande. Detta är så enkelt att man lätt kan bortse från det. Frivilliga och personal behöver förstå att stress är normalt, och att akuta stressreaktioner på traumatiska händelser är naturligt – att trycka ner dem är inte bara onaturligt utan dessutom farligare för ens hälsa i det långa loppet. Självmedicinering av felhanterade stresskador är vanligt framförallt hos professionella hjälparbetare, både i form av alkohol och marijuana. Självmedicinering kommer inte bara att skada personens fysiska och mentala hälsa mer, utan dessutom göra dem till en säkerhetsrisk i uppgiften de har. Riskerna för hjälparbetare har ökat dramatiskt sedan 1990-talet. En medarbetare eller frivillig som av olika skäl självmedicinerar istället för att känna att det finns konkret stöd i organisationen kan bli en säkerhetsrisk som påverkar både arbetet i sig, organisationens ansikte utåt, och, i värsta fall, riskerar andra människors liv.


Sammanfattning

Detta har varit en översikt över några aspekter av kulturell och social påverkan på activist sustainability – hållbar hälsa för frivilliga och aktivister, tillsammans med en kort inblick på möjliga lösningar för fältet. Den är tänkt att skapa ett första ramverk runt hur man kan se ämnet, och föreslå några punkter som kan vara värda att fördjupa i kommande texter.

Daniel Skyle © 2011


Källor

Fast and O´ Neill, A Closer Look at Acceptance, 2010, http://www.odihpn.org/humanitarian-exchange-magazine/issue-47/a-closer-l...

Acupuncturists Without Borders, www.acuwithoutborders.org

Angry black white girl, Bloggpost, http://ab-wg.blogspot.com/2009/01/self-care-and-activist-burnout.html

Brabant et al, Operational Security Management in Violent Environments, Good Practice Review 8 Revised (GPR 8 R). Detta är senaste versionen av GPR 8. Den kan nerladdas som pdf från ODI, Overseas Development Instititue på engelska, arabiska och spanska på http://www.odihpn.org/report.asp?id=3159.)

CARE, CARE International Safety and Security Handbook, 2004

Carr och James, The Sky is Always There, Canterbury Press 2008

Effler, Laughing Saints and Righteous Heroes: emotional rythm in social movement groups, Morality and Science Series, 2010

Gostick and Elton, The Carrot Principle, 2009, Pocket Books

Kinchin, Post-traumatic stress disorder, the invisble injury, 2001

Mortenson, Stones into Schools, Penguin 2009

Skyle, NGO Security Conference 2010, with interview with anti-kidnapping specialist Suzanne Williams, www.smallchangengosecurityblog.blogspot.com

Salama, The Psychological Health of Relief Workers: some practical suggestions, Humanitarian Exchange Magazine, 1999, http://www.odihpn.org/report.asp?id=1043

Vachon och Bugingo, Rebell utan Gränser, Jentas Förlag 2006

Villeneuve, Why Paramedics go for the punch (line), Darthmouth Medicine 2005, http://dartmed.dartmouth.edu/spring05/html/disc_paramedics.php

Wollman, http://www.radpsynet.org/docs/wollman-burnout.html